En drömresa i hästväg ! En "kort" resumé . . från "Fabrikørn" i Leksand. Mars 2012.

När Dalarna Femund Forkörarförenings 13 ekipage avverkat 30 mil och 12 dagar sedan starten i Leksand den 5 feb, gick min dröm i uppfyllelse och jag anslöt den 17 feb i Sorken Vestre på norska sidan. Trots att jag endast kände Lars "Brissn" Björk, kom jag in i detta underbara gäng på nolltid och det kändes väldigt bra. Efter att ha hälsat på alla hästarna i stallen blev det røvkroks-turnering inne i stugan och jag ska sent glömma Veronika som var så vig att hon låg kvar i utgångsläget trots att "krokbenet" tvingades jämsides med huvudet . . en sorts "uppochnedvänd spagat". Värdparet Stefan & Monica med kökspersonal bjöd på god tjukkmjølk/grøt och aspåspøsje (spekemat).

Det var trångt i stugan och kvällen fylldes sedan med munter musik, sång, tal och historier.

Min första övernattning skedde dessutom i just den stuga där den norske träsnidaren Hans Sorken, vars verk jag alltid beundrat, hade växt upp och täljt sina gubbar i . . det blev extra bonus på detta äventyr.

I svinottan nästa dag (18/2) blev vi purrade för att sela på och packa slädarna för avfärd. Det var ännu nästan kolsvart när "Vildmannen" Kjell Kristofferstuen spände på sig turskidorna och tog täten ut på Femundsjön. Som första slädekipage i den 80 meter långa karavanen gick Sven-Erik "Stor Po" Johansson med hästen "Rumpis", som hette Undrom igentligen, en stark och trygg häst som spårade hela vägen till Röros. Jag och Brissn blev drängar i turledaren Sigurd Svendsens ekipage, draget av 9-årige dølahingsten Skogstadbron som gått ända från Leksand. Det snöade och blåste lätt men med vinden i ryggen blev det en behaglig färd norrut. Vid lunchtid kom vi fram till den ensligt belägna gården Storbekken på Femundens östra strand. Här gjorde vi matuppehåll och en stunds vila. Gårdsfolket såg ut att stortrivas med vår invasion och hade ordnat med både matlagningsmöjligheter och stugvärme. Efter en stunds mat och vila bar det åter ut på Femundsjön och medan vinden tilltog passerade vi Sollerøya på babordsidan. Snöandet tätnade alltmer och stundom var både "Vildmannen" och sikten helt obefintlig, så vi fick helt sonika följa skidspåren. Sent på eftermiddagen kom vi fram till färdasgården Saeter Nordre där folk och hästar inkvarterades.

På kvällen blev det rømgraut, kokt sik och det obligatoriska norska flatbrödet och inte att förglömma, en livad helkväll i Tufsingdalens samfundshus. Här hade vi bildvisning och bjöd på konsert med Dalarna Femund Spelmanslag (DFS), senare förstärkt till dans med Lillbekkens trio. Forkörardans stod på programmet och det var länge sedan jag dansat så mycket, eller rättare sagt blivit uppbjuden så mycket. Det blev vals, snoa, hambo och schottis, eller reinländer som norskorna sa. Takterna väcktes till liv efter 25 år och verkade sitta kvar, så det blev ett tufft motionspass. Ett stort tack till alla duktiga, vackra och dansanta fortjejer. . det var en toppenkväll !

Dagen därpå (19/2) den s.k. "vilodagen" blev jag dräng åt Åge Aasvang med hästen Småen, 8 år, som även han gått hela turen från leksand. I släden med trevligt sällskap av Hege Merete Søberg, gjorde vi en kortare tur i omgivningen och besökte blecktallen med tydlig inhuggning. Sigurd berättade om märkningarna som är och varit markör för leden i långliga tider. Därefter rastade vi vid Sagbrakka, ett eldhus, där vi bjöds lax och kaffe. På eftermiddagen var vi några stycken som röjde och städade efter gårdagsfesten på samfundshuset. Åter på färdasgården kunde vi njuta av en lugn "hemmakväll" där värdfolket Signe & Steinar bjöd på lappskois. Norsk lappskois har inget gemensamt med svensk lappskojs, utan är mer som en köttgryta.

Lugn kväll ? . . nja . . lite sedvanligt tjo och tjim blev det allt.

Nästa morgon (20/2) blev jag dräng åt Kjetil Mjønerud med en av Norges högst premierade dølahingstar, 6-årige TirilSvarten. Som dräng hjälpte man till att sela på och av morgon och kväll. Man la på täcket på hästens rygg så fort man stannar för rast, serverade en hötapp och fixade sedan vatten. Vi drängar hjälptes åt att skotta och hugga upp vakar i sjöisarna. Jag, Kjetil och Svarten blev ett kämpebra team och trivdes gott tillsammans.

Ett stort ögonblick var när Kjetil räckte över tömmarna till mig ! . . det var ju visserligen inte mycket man behövde göra, men för säkerhets skull. Trots mina 58 år . . så var det första gången jag höll i ett par tömmar ! Säkert ingen märkvärdighet för de flesta i forfolket men för mig var det Lycka ! . . och ett tecken på att vara betrodd . . tror jag ?

Nu fick vi även en moraklocka (golvur) från Mora i lasten och jag, Brissn och Vildmannen bar värdigt den avlånga kistliknande trälådan till släden, med avtagna huvudbonader, likt ett jordfästningsfölje . . till åskådarnas fnissande.

Jag fick ansvaret för att den skulle komma till Røros i ur-sprungligt skick. Klockan stack ut två fot bakom släden så för säkerhets skull gick vi som sista ekipage i foran. På tal om Mora så är Røroskyrkans klocka som väger 1 ton, gjuten i Mora och fraktad på precis samma sätt som vår klocka . . kanske hade de fler hästar som drog ?

Vid Tufsingdalens handel gjorde vi ett stopp för både proviantering och en fantastisk frukost som butiken bjöd på.

De bjöd både oss och alla besökare som samlats för att se foran . . en frukostbuffé som säkert utklassat de flesta hotell. Sedan fortsatte vi turen under glatt vinkande, fotande, filmande, tjoande och ropandes "go tur" från lokalbefolkningen . . det kändes som vi var ute på Eriksgata. Efter någon kilometer korsades vår väg av två älgar som, efter att ha tagit sig på betryggande avstånd, intresserat följde vår karavan med blicken. Intresset var ömsesidigt ! Så banade vi väg genom lössnön ut på Siksjön och vidare upp över Korssjøarna tills vi sent om sider nådde kvällens inlogering och stall på Korssjøgårdarna. Väl inne på gårdstunet, och i Sigurds frånvaro, tog Rune Randen befälet med den äran och i snöyran fann både hästar och folk sina platser snabbt och smidigt. Här vankades den lokala specialiteten rakfisk, som görs på öring, sik eller röding. En slags "surströmming-light" sades det, men trots att den bereds på samma sätt påminde det mer om lättgravad lax. Serverades med mandelpotatis, rå lök, smör och flatbröd . . så klart! Riktigt gott var det hur som helst och det blev tomt på faten. En stor eloge till värden Ivar med flera för denna trevliga middag.

Detta var sista gemensamma kvällen för foran så många reste sig och ville säja några väl valda ord. Så många tacksamma fina människor och fina ord har jag aldrig förr upplevt på en och samma middag. Dagens strapatser tog snart ut sin rätt . . redan kl. 22 somnade några i soffan och vid midnatt hade alla fått påhälsning av John Blund !

Sista dagen (21/2) efter uppstigning 06.30 gick turen från Korssjön och upp över fjällkammen. Det var hård sidvind och snödrev så det bet rejält i kinderna. När vi kom ner i Sevatdalen hade byborna dukat upp mängder med våfflor och pannkakor med olika goa fyllningar, kaffe, te, varm saft och buljong. Sedan var det en mil kvar in till slutmålet och invigningen av Røros Martnan, den 159:onde i ordningen. DFF galopperade in som sista fora, bland totalt 85 hästekipage, och 6000 åskådare jublade när speakern berättade att vi gått 40 mil i 17 dagar från Leksand till Røros. Det var mäktigt ! Och sist av alla att passera var . . jag och Moraklockan !

Sedan inkvarterade vi folk och hästar inne på Langknutgården, mitt i stan. Gårdens ägare Pål Rønning förtjänar ett stort tack för denna gästfrihet. Här bodde man kungligt i egen slaf och med alla moderniteter . . som tur var ! ! . . .

På kvällen bjöd Røros kommun på forkörarmiddag på Røros hotell, men redan på promenaden dit kände jag att nått inte stod rätt till i kroppen. Mycket riktigt, jag började må allt mer pyton och kunde inte förmå mig att ta en enda bit från de dignande bufféborden utan gick tillbaka "hem" till Langknutgården och tillbringade natten sittande och knästående på toan. Magsjuka / vinterkräksjukan slog ut mig totalt, så där försvann de flesta marknadsdagarna.

Men som man säger . . Shit happends ! Tur var i alla fall att vi hann till Røros, så inte hela foran hade fått stå och vänta medans jag sprutmålat några fjällsjöar J. Dä hade inte varit kul !

På torsdagskvällen blev jag inbjuden till Pål Rønning på mat men var tyvärr, fortfarande, inte matfrisk, men jag njöt av samvaron och miljön desto mera.

Fredagen (24/2) var jag med på martnan en stund, men då var jag icke särskilt uppkäftig utan orkade knappt stå på egna ben. Jag gladde mig åt att pojkarna fixade så att även den sista pusselbiten, Sigurds isblock, kom på plats och att få gratulera Kjell "Vildmannen" Kristofferstuen som blev solklar "røvkroksmästare" och tog hem den fina trofén.

Kvällens hyllning till världsarvsleden, Vintervegkonsert i Storstuggu med "Våra gutter"(DFS), Leksandslåt & Vänner och Lomsk, blev ett äkta HURRABUUS !

Denna konsert var en verklig högtidsstund och en storslagen final på forkörningsävertyret 2012.

Jag tog över 500 bilder på dessa dagar och de har bl.a. DFF:s webbredaktör fått att använda fritt.

Jag hoppas naturligtvis att även ni som är med på bilderna medger att de får användas fritt. Vill någon mer ha dessa bilder så hör gärna av er till mig så skickar jag dom på ett USB-minne, som jag sen vill ha tillbaka.

Till er alla cirka 30 genomgoda människor i forfolket, som bodde huller om buller och inte en enda gång tänkte på sig själva utan var helt upptagna med att måna om varandra, hästarna och det som skedde runt om . . vill jag bara säja att jag blev förälskad i er allihopa. Trots smittorisken (magsjukan) blev jag väl ompysslad. Jag brukar aldrig vara blödig men det blev känslosamt i avskedets stund.

Hoppas innerligt få uppleva detta äventyr, och alla er underbara människor och hästar en gång till.

Tusen och åter tusen TACK och STOOR KRAM till er alla från

Lasse "Fabrikörn" Gudmundson

Västanvik , Blomgården,

Hobackgattu 11, 793 92 Leksand.

Tel. hem: 0247-132 67 arb: 0247-107 58 mobil: 070-378 74 98 Mail: traslojd@telia.com.

PS !

Lördag morgon bilade "Fabrikørn" med "Redaktørn" (på tidningen Dalabygden) hem till Leksand.

Väl hemma igen så hade Ann-Britt "Fabrikörskan" influensa och den hoppade naturligtvis även på mig . . så det blev knock out igen. Det var en jäkla seg historia som pågick i tre veckor ! Men inget ont som inte har nått gott med sig . . . . Nu har jag iallafall lyckats erövra innersta hålet i svångremmen. DS!